Smedjan i Järna – Passion för metallkonstruktioner sedan 1891

Välkommen till Smedjan i Järna

Över 100 års erfarenhet av allt inom metall

Brevet från Amerika

Gunnar Adolfsson arbetade på Smedjan tillsammans med sin gode vän Oskar Karlsson.
Gunnar flyttade senare till Amerika, men höll kontakten med hemlandet genom brevväxling.
Här är en avskrift av ett brev som Gunnar skickade till Oskar.

 

Chicago den 27 okt. 1931

Tjänare på dej Oskar,
Gamle Vän och Kamrat.

Nu får du dej nog en funderare när du får tag i det här brevet. Det är länge sen jag skrev till dej sist. Men det är en liten anledning varför jag gör det.

Jag tänkte på häromdagen att jag kan fira tjugoårs jubileum den 2 nov i år. Det är då tjugo år sen jag började i smedjan vid Ingenting. Kan du tänka dej tjugo år. Det är lite svårt att tänka sej att tiden har gått så fort. Minns du den där höstkvällen då Zettermark gick till Järna station för att möta sin 75 kg grabb. Det var jag det. Jag minns det så väl. Och det är så många andra saker som jag kommer ihåg från min tid i Järna. Jag har undrat så mycket vad det har blivit av alla gamla vänner och bekanta från den tiden.

Axel Fagerdal arbetade där då. Holmberg var vid Klaraberg och jag minns en pojke som var där som hette Regnström eller något liknande. Och så var det Kalle Masse å Klockar Edit (eller Ester) å Frida i Scheve å Signe i Linga å Greta som var hos Hagbergs å Hanna Englund å Fahlström och hans pojkar å Lundberg som var far till Karin å Kurt Erikson å Ester Larsson och Över Eneby, han och hans drängar och Olle Nilson och Einar å Adolf Nilsson å Hagbergs å Blåbands föreningen å Pumpmakar Johnsson å tusenfriarn som var svåger med Johnson å Knut Pettersson och Bergvall å Bagarn och många andra.

Det är underligt hur minnen kommer tillbaka då man sätter sej å funderar ett litet tag. Jag kommer ihåg hur jag började tota till järnbitar och när jag började sko hästar o.s.v. Jag tror att du tyckte om din hjälpare då. Jag var väl lite trög såväl som alla andra, men du var bussig som hjälpte mej.

Minns du då jag brukade gänga skruv eller borra bult på söndagarna. Då fanns det arbetslust. Ibland gick vi opp tidigt. En morron började vi kl. 5. Vi skulle bocka balkar åt Kalle Johansson och så hamrade vi av bara tusan på dom så dom skulle vakna hos Zettermarks och höra att vi var i farten.

Minns du då vi brukade gå å fiska om söndagsmornarna i Håknäs viken.

Kommer du ihåg då Bergvall och den där halta urmakarn voro där ute, då det var ett så förfärligt åskväder. Minns du basarerna på Blåbandshuset. Gud vad jag arbetade där. Minns du när vi smed timmersaxar å björnbindslen å mudderskopor å länkar å skodde hästar så det stod härliga till. Vi voro duktiga att arbeta du Oskar. Det var långa dagar då också. Vi började kl. 7 på morgonen och arbetade ofta till kl. 8 på kvällen. Men det var roligt i alla fall. Jag var nästan aldrig trött.

Jag har undrat så ofta hur det står till med allting och alla i Järna. Men det är väl så förändrat nu. Jag har tänkt på dansbanan vid Tällbro. "Laxen" kommer jag ihåg och många andra. Theorin lever väl än.

Ja jag ämnade lära mej smedyrket och jag blev nog smed också så småningom. Jag har flackat lite sedan jag lämnade Järna. Om jag har vunnit eller förlorat på det vet jag inte. Du minns jag var i Tumba ett år. Sen var jag i Östersund 2 ½ år, i Linköping en kort tid och så i Åmål några månader. Sen tillbaka till Östersund för ett år och nie månader. Sedan till folkhögskolan i Brunnsvik och så tillbaka till Östersund för tredje gången. Det var sommaren 1922. På hösten det året reste jag till Amerika.

Båten som jag kom med hette Hertig Olav och vi lämnade Kristiania den 11 nov. kl. 7 på kvällen. Till New York kom vi den 21 nov. Denna första resa hit var den trevligaste. Vi hade fint väder hela vägen. Men det var tröttsamt på tåget här. Det tog 53 timmar att komma dit jag skulle. Men så låg jag till sängs 2 dagar efter. I Minnesota fick jag många goda vänner. Bra arbete hade jag hela tiden men så tog vandringslusten överhanden igen så jag kom till Chicago. Det var 1926 på högsommaren. Då var det så varmt och odrägligt i Chicago så jag stannade bara 3 mån. Det var ovanligt gott om arbete då och bra betalt.

Den som jag arbetade hos i Minnesota ville ha mej tillbaka och ökade på avlöningen 5 cent i timmen och så kom jag tillbaka dit. Men efter 7-8 månader så var jag färdig igen. Då kom jag till Chicago för andra gången och sedan dess har jag haft mitt hem där. Utom den tid då jag var till Sverige på vintern 1928-29. 1927-1928 tjänade jag bättre än någonsin annars. Det var väl därför som jag tyckte mej ha råd att resa hem ett tag. Efter jag kom tillbaka var det inte så lätt. Den kris som vi sedan dess ha lidit av hade redan börjat då.

I alla fall fick jag arbete på en verkstad där vi tillverkar lampor. Golvlampor och bordslampor och rökställ, m.m. Jag har haft tur, så jag har varit den sista som voro kvar då dom lagt av folk. Nu har jag varit där 2 ½ år och har haft arbete nästan varje dag. Nu är det omöjligt att finna ett arbete om man blir utan, så jag har haft tur. Förtjänsten är inte så god förstås, men man klarar sej.

Ja det var det. Livet blir lite annorlunda här i Amerika än man varit van vid hemma. Och man förändras själv. Det är jämförelsevis lätt att lära sig språket. Jag både talar och skriver och läser engelska lika bra som svenska nu. Men det är många förhållanden som är lite svårt att komma överens med. Så 100 % amerikan blir man nog inte på en livstid. Den 21 nov. i år blir det 9 år sedan jag kom hit.

Ja så ska vi väl skriva något om flickor. Jag har nog varit med i elden jag också. Du minns att jag var kär i Signe i Linga. Det gick över det också. Så var det Hilma Forsberg som var hos Theorins. Så var det Alma Gustafsson som var på Gärstaberg. Ja det var Anna Welander som var hos stinsen i Järna emellan. Seden blev jag förlovad med Hilma Forsberg. En av mina större dumheter. Men det blev slut efter tre år. Det är nu tio år sedan. Sedan dess har jag haft många här i Amerika. Och det har väl varit någon mera på sidan, så att säga, medan jag var i Sverige. Men jag var aldrig kär i Greta hos skräddas, fastän många trodde så.

Då jag reste hem 1928 var det för att gifta mej med en flicka som jag blev bekant med i Östersund. Men efter vi varit tillsammans en tid så "åtrade jag mej" som masen sa. Så jag kom tillbaka hit ensam. De sista åren har jag varit absolutist på kvinnfolk.

Endera har jag väl blivit gammal eller kanhända förståndigare. Men nu kommer jag med något nytt. Om allt går som jag har tänkt så är jag nog gift i alla fall då du får det här. Då jag var hemma så blev jag bekant med en rar flicka i Östersund, och hon är nu på väg hit. Jag skall möta henne i New York den 6 nov. Och vi gifter oss nog omedelbart. Så det ser ut som om även jag hamnar in i hamnen en gång. Jag har vandrat lite, sett ganska mycket och lärt en hel del, men nu börjar jag längta efter ett hem. Flickan som jag skall gifta mej med heter Clara, hon är 5-6 år yngre än jag. Hur gammal jag är nu får du försöka räkna ut själv.

Det är många saker som händer på 20 år. Vårt yrke är inte detsamma nu som förr. Det är inte så många hästar numera och åkdon tillverkas inte på samma sätt. Bilarna tog bort mycket av vårt arbete. Här är det hejarsmide och ånghammarna som utför det mesta av smidet som är kvar. Jag har arbetat mest vid bänken de sista 3-4 åren. Det är mest ornament eller handsmide jag ägnat mej åt, och har uppnått en ganska god färdighet däri.Hantlangeriet slutade jag med 1917 då jag slutade i Tumba. Men ibland längtar jag tillbaka till smedjan vid Ingenting. Om jag kunde komma dit och stanna där en vecka eller en månad. Hur står det till med dej Oskar. Och hur är det med Ingeborg? Ni ha väl varit gifta i 15 år snart. Jag kommer inte ihåg namnen på edra pojkar och flickor, men jag minns att den äldsta heter Ivar. Tala om namnen och hur gamla dom är.

Du håller väl på som förr och smider. Har du samma handbult kvar ännu? Hur är det med fru Zettermark? Hälsa till henne och till Johnny och Gunnar. Dom äro stora nu. Be dom skriva till mej någon gång. Men skriv själv något och tala om hur det står till. Blir det päron på det där stora päronträdet mera?

Bor Kalle på Klippan kvar? Har du hört något från Kalle Masse? Hälsa till alla som minns mej. Knutte å Pumpmakar Johansson å pojkarna som arbetar hos dej. Brolle hette en av dem. Hälsa till Thure Zettermark och till Oskar å Henrik Zettermark och deras systrar. Hälsa till Kalle Eriksson och fru Zettermark och till din svåger som var i Enhörna och till din syster Ester, och till alla andra.

Det blev långt det här brevet, och ändå är det så mycket som jag kunde skriva om. Skriv någon gång, för du har väl inte glömt bort mej. Vi kom gott överens du och jag, och jag hoppas få komma och hälsa på ännu en gång hos dej.

Tusen hjärtliga hälsningar till dej och till Ingeborg och till alla era pojkar och flickor från

Gunnar Adolfson.

Adressen är 3206 Wilton Ave. Chicago IU. U.S.A.